det är så himla nära nu...
Det är fysjuttsingen inte långt kvar, drygt en månad - 4 veckor-28 dagar! Kommer ihåg när vi var 110 dagar ifrån, kommer du ihåg det lisa? Det går så himla fort.. Tankarna bara svimmlar runt i huvudet, hit och dit, upp och ner, hur ska allt bli, kommer jag att klara det, frågorna är stora och inte hittar jag något svar heller! Men jag har gett mig fan på det här, Jag ska fan klara det! Jag har inte fått en familj än men det ska jag väl få det också, så småningom, frågan är bara när..
På ett sätt ska det blir så himla skönt att lämna allt det här, inte veta vad jag har framför mig, ett år fyllt av massa nya möjligheter, människor, miljöer o.s.v. Bara leva livet och uppleva massa nya saker, fan va kul det ska bli, bara lägga allt bakom sig för ett tag! Men ändå känner jag den där ångesten för att lämna alla, jag ska lämna all min trygghet bakom mig och ge mig ut i världen, alldeles ensam. Min familj, alla vänner, alla som alltid finns där för mig, de kommer jag inte ha tillgång till, men jag hoppas att de flesta finns kvar när jag kommer hem och gör de inte det, ja då får jag ta den smällen! Min största fasa med den här resan är att någon ska dö här hemma, eller att folk försvinner och inte finns kvar sen när man har återvänt...
Nej usch vad tankarna snurrar, nu får jag väl allt ge mig. Det här ska bli det bästa året i mitt liv, med både med- och motgångar, jag ska lära mig som aldrig förr och jag ska bara klara det!
Tack för allt mamma och pappa <3
En vacker dag kommer ni att kunna läsa om min resa, från början till slut, så varsågoda, jag börjar i tid ;)
Jag har faktiskt insett att det var ganska bra att skaffa den här bloggen, man får skriva av sig lite när det behövs.
På ett sätt ska det blir så himla skönt att lämna allt det här, inte veta vad jag har framför mig, ett år fyllt av massa nya möjligheter, människor, miljöer o.s.v. Bara leva livet och uppleva massa nya saker, fan va kul det ska bli, bara lägga allt bakom sig för ett tag! Men ändå känner jag den där ångesten för att lämna alla, jag ska lämna all min trygghet bakom mig och ge mig ut i världen, alldeles ensam. Min familj, alla vänner, alla som alltid finns där för mig, de kommer jag inte ha tillgång till, men jag hoppas att de flesta finns kvar när jag kommer hem och gör de inte det, ja då får jag ta den smällen! Min största fasa med den här resan är att någon ska dö här hemma, eller att folk försvinner och inte finns kvar sen när man har återvänt...
Nej usch vad tankarna snurrar, nu får jag väl allt ge mig. Det här ska bli det bästa året i mitt liv, med både med- och motgångar, jag ska lära mig som aldrig förr och jag ska bara klara det!
Tack för allt mamma och pappa <3
En vacker dag kommer ni att kunna läsa om min resa, från början till slut, så varsågoda, jag börjar i tid ;)
Jag har faktiskt insett att det var ganska bra att skaffa den här bloggen, man får skriva av sig lite när det behövs.
Kommentarer
Trackback
